Man kan betrakta världen genom fönstret eller nyckelhålet om man för tillfället inte känner för att delta.

Eller studera den i en vattendroppes spegling som, oavsett var den finns, alltid återger trehundrasextio grader av verkligheten.
Kanske ställa sig nere i Atlas canyon där muren i grafittydunklet omärkligt övergår i Norrbacka och betrakta figurerna som ständigt pilar fram där uppe på bron i gatyktesken, morgonsläpljus eller kvällsmotsol.
Och, som här, ha kameran med sig och knäppa ett hastigt möte vid räcket under Karlbergssjöns eget himlavalv.

I år blir det maskros på balkongen.
Plantan dök upp i lådan redan i höstas, övervintrade osynlig och fick i april ny jord som i dagarna fått den att explodera i blomstänglar.

Vilken art den är och vart den kommer ifrån har den inte berättat.
Bara i Norden lär finnas niohundra småarter; dvärgmaskros, norrlandsmaskros, ängsmaskros, grovtandsmakros, sandmaskros, och ishavsmaskros är bara några namn ur familjealbumet.

Frön kan färdas i luftströmmarna högt upp i atmosfären, så om det skira maskrosparasollet anlände till balkonglådan i fjol från Vasaparken, Cornwall , Provence, norska fjällvärlden eller ryska stäppen får vi aldrig veta.

Förhoppningsvis ynglar den av sig så jag har fler nästa år.
Det är klart godkänt med gratis balkongväxter och gult är årets modefärg.
Tack, naturen.

Här på bilden går jag i Strindbergs fotspår och passerar Blå Tornet på Drottninggatan.
Den tecknade rutan ingår i konstnären Knut Larssons serie på en av Kulturrådets sajter.

På webbplatsen www. Strindberg2012.se skriver och tecknar aktuella personer om sina egna upplevelser av Strindberg och hans verk.

Knut Larsson har där valt att göra en serie med namnet Strindberg och jag, där han själv är huvudpersonen, Strindberg demonisk side-kick, och jag fått äran att figurera i sista rutan. Tack för det.

Knut, som bor i guldhuset i Vasaparken är förresten aktuell med en egen utställning i husets konsthall, från och med helgen vecka 21.

På Tavastgatan 11, Södermalm, klänger ett gäng gubbar på byggnadsställningarna och skrapar ner husfasaden för hand.
Husets ytskikt renoveras och fram träder ett länge dolt 1890-talsbudskap.

”Diversehandel” står det med målade bokstäver över en igensatt dörröppning mot Tavastgatan. Det var nog åtskilliga år sedan bokstäverna senast var synliga, säkert över ett sekel.

På 1800-talet målades butiksnamnen direkt på husfasaden. Det gällde också gatureklamen som kunde vara nog så fantasifull.
Separata skyltar platt på väggarna var endast förbehållet portnummer och gatunamn.

Det är alltid intressant att kolla extra noga vid fasadrenoveringarna, inte alltför sällan framträder för en stund gårdagens merkantila och kommersiella verksamheter i målad text.
Då gäller det att vara kamerasnabb. Någon dag senare är allt överputsat.

”Diversehandel” är ett begrepp som försvunnit.
Varuhusen för hundra år sedan var förbehållna endast den besuttna klassen som där kunde välja mellan finaste importerade lyxvaror och den inhemskt bästa kvalitén.
Vakter vid dörren såg till att män i keps och kvinnor i förkläden inte släpptes in. Arbetare var önskvärda endast i egenskap av tjänstefolk.
Diversehandeln, däremot, var verklighetens folks varuhus, en lanthandel i stan.

Där fanns pappersvaror, rit- och skrivmateriel, rakdon, billigare parfymer, vissa verktyg, visst sybehör, städattiraljer, stearinljus, elartiklar, husgeråd, hushållstextilier, billigare leksaker och enklare prydnadsföremål för hemmet i fajans och pressglas.

Diversbutiker av år 2012 är väl Överskottsbolaget, Clas Ohlsson och de kvällsöppna privata lite röriga kvartersbutikerna där mindre grejer för hemmets infrastruktur finns akut och lokalt att tillgå.

Varuhusen, däremot, verkar mer och mer återgå till 1800-talskonceptet där helst endast de dyraste varianterna av konsumtionsartiklar ska saluföras och smågrejer som cykelbelysningar inte längre förs.
Måste jag visa leg på NK nästa gång?

Kalla vårvindar drar genom Solbergaskogen. Susar gör den inte, ekarnas löv är ännu för små.
Däremot sjunger delar av skogen. På sista versen.

I skogskanten nära korsningen av Kristallvägen och Diamantbacken stakar markeringspinnar ut platsen för den förestående avverkningen av en ståtlig ekbacke. Här ska uppföras bostadshus med hundra lägenheter, förortsförtätning pågår.

Den heliga solvagnen
Likt ortnamn som Tuna, Husby och Åker, berättar namn som Solberga om forntiden.
Alla var de centrum för administration och religiös kult långt innan nationen Sverige existerade och något av bygdehuvudstäder innan städer fanns.
I Solbergaorterna blåstes i bronslurar, drogs kultvagnar med solens avbild och offrades till makterna för god skörd, ursprunget till våra dagars karnevalståg.
Mycket riktigt finns forngravar längre in i Solbergaskogen.

Stockholms daggmaskrekord
Vid Folkparksvägens anslutning till Kontrollvägen nära skogen finns fortfarande en obebyggd äng.
Vid regn väller hundratusentals daggmaskar upp ur jorden, ut på trottoaren och sköljs bort i rännstenen. Ta sig fram är stört omöjligt.
Har någon jordplätt i Stockholm det ultimata daggmaskrekordet så är det just här.
Maskmängden tyder på att ängen är en forntida humusrik åker eller möjligen en lerrik reminiscens av de gamla Solbergabornas heliga tjärn.

Kvarvarande magi
Insjöar som innehåller namn på sol eller guld kopplar folktraditionen gärna ihop med bronsålderns solkulter.
Ibland menar sägnerna att bygdens lokala solvagn ligger gömd och glömd på den lokala sjöns botten. I en dansk mosse och före detta sjö har en sådan hittats.
Solberga ruvar helt klart på hemligheter.
Forntidens magi är allerstädes närvarande bland ekarna och femtiotalskåkarna.
Byggjobbarna rekommenderas härmed att gräva försiktigt.

I går tröttnade polisen på alla gatuvimlande lattedrickande projektledare som diskuterade borättspriser, och rensade sålunda upp hela Odengatan.
Mina kompisar menar att jag har fel. De säger att polisen bevakade ett fotbollsupportermöte i samband med ett Råsundaderby.
Jag förstår inte vad dom fått det ifrån.

Vi har tydligen storfrämmande på övre Norrmalm.
Upptäcker att den odödlige konstnären Salvador Dali parkerat sin hoj på Adolf Fredriks Kyrkogata.
En Norrköpingsregistrerad femtiotalshoj dessutom. Undrar om han cyklat hela vägen därifrån?

Det är den 1 september 1967.
Stockholms Spårvägars motorvagn 451 på linje 4 skär sitt raka stålsnitt över korsningen av S:t Eriksgatan och Fleminggatan på Kungsholmen.

Det fanns ett skäl till att jag tog just den här bilden.
Två dagar senare startade den rad av förändringar som på några år kom att förvandla hela den här mångårigt välkända gatubilden.

Den 3 september övergick Sverige till högertrafik och spårvägstrafiken i Stockholms innerstad upphörde.
Stockholms Spårvägars motorvagn 451, byggd 1946 av General Motors i Hammarby, defilerade vid midnatt tillsammans med alla övriga vagntåg genom stan till Skanstull där de växlade in på industrispåret över Skansbron för vidare färd till spårvägens verkstäder i Blåsut där bränning och skrotning väntade.
TV direktsände den sista färden.

En tid därefter startade rivningarna i korsningen. Först i liten skala vid S:t Eriksgatan, men 1972 var tiden kommen för hörnhuset på bilden och kvarterets husrad mot Fleminggatan.
Samtidigt rök också hela grannkvarteret Trossen.
Det blev väl billigast så, att slå ner allt ålderstiget 1890-tal i ett svep och bygga nytt.

I dag domineras korsningen av de två jättelika sjuttiotalskomplexen som bland annat hyser Fridhemmets äldreboende, Västermalmsgallerian, Överskottsbolaget och Dressman.

Och den där tonårstjejen som korsar gatan iklädd ljusblå Kitzbüheljacka, grå sjömansbyxor från Kiddies och vita OP-stövlar av senaste Swinging Londonmode – hon är nog mormor vid det här laget.

Bilden: Korsningen S:t Eriksgatan/Fleminggatan den 1 september 1967. Foto © Kerold Klang.

Förra veckan signerade jag min senaste bok på Internationella seriefestivalen SIS/SPX som hölls i Kulturhuset vid Sergels Torg.
Tydligen befinner sig kulturen i kris.
Åtminstone om man ska tolka det här lilla arrangemanget i en av mässalarna; vatten- och plastransonering.

Visst är den snygg, nya gatubelysningen över Kungsgatan. Lyktorna har modern design men ändå en antydan till något traditionellt kinesiskt över sig.

Därmed matchar de gatans klassicism från tidigt nittonhundratal då vurmen för det exotiska, orientaliska och kinesiska gick igen i arkitektur och inredning.
Oftast mycket sensibelt, som i östra Kungsgatans fasader från både tio- och tjugotalet där pagodinspirationen antyds i lätt svängda takfall och viss fönsterornamentik. Det märks att lyktornas skapare tänkt till ordentligt.

Food Markets och Bollywood
Vad tog förresten begreppet Stockholms Chinatown vägen?
För femton år sedan myntade pressen det namnet för kvarteren norrut från Kungsgatan via Holländargatans omnejd och Adolf Fredriks församling upp till Kungstensgatan med ett visst spill på östra sidan av Sveavägen.
Skälet var den pågående etableringen av kinakrogar, asiatiska inredningsbutiker och Asian Food Markets.
Afrofrisörer, orientimportfirmor, videouthyrare av Bollywoodfilmer och en marockansk restaurang räknades av någon anledning också som aktörer i den nyfunna norrmalmska Chinatownatmosfären.

Fem små rätter
Ska man både vidga och begränsa sig till världsdelen Asien så var nog butiken Indiska vid Drottninggatan först redan på sextiotalet. Ett Pakistanska fanns där också en tid. Sen öppnade den legendariska svensk-kinesiska krögaren Erland Yang – mannen som uppfann Fem små rätter– sina krogar Shanghai och Peking på Sveavägen och Rådmansgatan.
Därefter har det bara rullat på.

Mer språklig fantasi
I dag snackar folk sällan om Stockholms Chinatown.
Troligen för att namnet inte är ett namn utan en lånad benämning från annat håll.
Snott från New York är i och för sig också det geografiska folkliga södernamnet SoFo, men till skillnad mot Chinatown används det flitigt av den lokala allmogen.
Kanske behövs lite mer språklig fantasi om den här delen av övre Norrmalm och nedre Vasastan ska få ett slagfullt informellt folkmunsnamn.
Kan någon nyinflyttad vitsig göteborgare möjligen hjälpa till?

Stadsmiljöborgarrådet Per Ankersjö (C) föreslår att Kungsgatan blir bilfri gågata sommartid och tas över av marknadsstånd, loppis, gatutennis, uteserveringar och gycklare.
Det är ett dåligt förslag.

Jag tror inte på Kungsgatan som Vattenfestivalens luggslitna gengångare.
Visst blir det folkliv på den avstängda gatan, men då slutar också gatans och en viktig bit av centrala Norrmalms urbana puls att slå.

Tvådelad helhet
I en klassisk citykärna ska fotgängare, cyklar, bilar, bussar och helst spårvagnar samsas på de bredare stråken.
Kungsgatan med sin enhetliga, nästan monumentala neoklassicism byggdes, till skillnad mot övriga öst-västliga citygator, från start efter de förutsatserna.
Resultatet blev en gata av hög estetisk dignitet där arkitektur och trafik är djupt förbundna och lika viktiga delar av helheten.
Ett genomfört gågateförslag riskerar att beröva landets första storstadsgata av internationell kaliber den dynamik som kallas stadspuls.
Just de pumpande pulsslag av samverkande infrastrukturer Ankersjö anser att staden lider brist på och därför menar ska botas med fler höghus och fler påbyggnader på nedre Norrmalm.
Därför får jag inte ihop förslaget.

Brukar kallas för storstäder
Gågator mellan höghus är inte stad, det är förortscentra.
Jag vill inte se Kungsgatans körbanor bada i restaurangsopor redan klockan 15.30.
Jag vill slippa se Per Ankersjö i narrkåpa och illgröna spandexhosor mima och sluka eld utanför Golden Hits när jag går till jobbet.
Jag vill känna att jag vandrar i en stad som inte är rädd för att på sina håll bevara stramheten och allvarligheten.
De brukar kallas för storstäder.

En tråkig upptäckt under nattpromenaden på Katarinaberget i förrgår; träden i sluttningen mellan Klevgränd och Fiskargatan har utsatts för åverkan för att dö.

Det ser ut som en vedsågsattack.
De fem högsta av de nära sekelgamla träden som är östra Klevgränds signum och väl synliga från Strömmen och hamninloppet, har fått barkytorna effektivt kapade rakt av med sågsnitt runtom stammarna.
Med tillräckligt djupa snitt stoppas näringstransporten till kronan och det är väl meningen med sabotaget.

Vedsågsligan
En stubbe och ett kraftigt stukat trappstaket i backen vittnar om en nedsågning där stammen föll åt fel håll. Kanske fälldes där ett åverkat döende träd helt legalt men klumpigt för inte så länge sen.
Eller så togs det fullt friskt och oprofessionellt en natt av vedsågsligan och därför höll på att krossa staketet.

Hur illa ställt det är i den gröna backen märks väl inte förrän löven kommer.
Ett av träden har börjat spricka lite varstans, två har vårbeskurits trots skadorna, kanske kan de självläka, kanske tynar de långsamt.

Gärningsmannaprofiler
Det brukar spekuleras och konspirationsteoriseras kring tre gärningsmannaprofiler när det handlar om trädsabotage i stan.
Vedsågsligan kan vara en eller flera betongurbana lokalterrorister med enkelspårig agenda, sjöglimtsfixerade borättsmedlemmar skrivna i närheten av brottsplatsen, eller, tredje alternativet, ansvarig trädmyndighets smygmetod att bedriva parkförnyelse; vi kvaddar träden först, då protesterar ingen om vi tar ned dem.

Hade åkt i Strömmen
Bostadshuset ovanför sluttningen, Fiskargatan 9, upptar hela kvarteret Höga Stigen Större och är rikskänt som en av Södermalms mest exklusiva fastigheter.
Lisbeth Salander köpte en av de stora våningarna i både boken och filmen. Lisbeth går dock fri från misstankar, hon är inte typen som dödar oskyldiga hundraåringar och kvaddar stadsbilden för egennyttans skull.
Vedsågsligan, däremot, hade hon smugit sig på som en smidig panter, buntat ihop och kastat i Strömmen.

Det långa staketet mot tunnelbanan vid 142:ans busshållplats på Telefonplan borde vara ett solklart fall för en etnolog.
På räcket har köande matarbusstrafikanter och uttråkade Solbergaungar roat sig med att rista in namn, datum, tags och meddelanden i nära fem decennier.

Tunnelbanan kom till Telefonplan 1964.
Perfekt för femtiotalets barnkullar i Solberga och Hökmossen som just då var på väg in i tonåren.
Nu kunde man hänga vid tåget istället för i gathörnen utefter Folkparksvägen och skippa tråkiga Västberga ungdomsgård där inget hände.
Kanske vigga sjuttio öre till tricken in till konserthustrappan eller Centan under byggnad där allt hände.

Eller bara hänga kvar, vänta på polarna och med portnyckeln rista status med förortsrunor tillägnade evigheten.
Ett sextiotalets och södra Hägerstens lokala stenåldersfejan.

Troligen fick hela kullen till slut ihop till enkelbiljett, för ett par somrar senare var Telefonplan inget häng alls.
Därefter gav väl sjuttiotalets lokala pundare och åttiotalets och Hökmossens fyllgubbegäng som rumlade i buskaget mot Helios, sina bidrag till det talande staketet.

Nyristade datum och årtal visar att traditionen hålls vid liv.
Numera nog mest av yngre bussresenärer vilket vi kan förstå. Telefonplansväntan på buss till Älvsjö, Långsjö och Solberga har aldrig varit en hit.
Klockan går sakta en sommarmiddag i Hägersten södra. Solen gassar, en humla surrar, det blir tyst igen. Bara det kompande suset från E4:an nånstans två kvarter bort avslöjar stans omedelbara närvaro.

Vi får se om Tellusborgsvägens nya bostadskvarter kan ändra på den saken.
Några hängande ungdomskullar som ristar status i grupp kan Telefonplan dock inte förvänta sig.
Sånt sköts numera elektronisk i den digitala parallellvärlden.

Det var väl ett massivt gnäll på det social nätets morgonkvist över nattens aprilsnö.

Är själv i egenskap av sjöfarare sedan barnsben helt oemottaglig för nederbörd och vädrets växlingar.
Jag bara klär mig därefter, håller käften och är glad.
Havet har en hel del att lära ut.
Tids nog blir det väder även norr om Bråviken för ray-banuppvisningar, shorts, uterosé, slimmade bikes utan bromsar och allt annat som tydligen hör vårlandbackarna till.
Dessutom, sol, värme, uppehåll och bruntorkade gräsmattor på vår och försommar brukar för det mesta förebåda starten på en tvåmånaders regnperiod med början midsommaraftonskvällen klockan 18.35.

Så här i Titanic-jubileets dagar går tankarna till sjöss och en mäktig syn på Stockholms ström för över fyrtio år sedan.

I kvällningen den 22 juli 1968 på väg in till stan från skärgården i egen båt, möter vi en av världens sista klassiska atlantångare, ett av de största fartyg som någonsin gästat Stockholm.

Nästa ljudlöst glider hon ut förbi Kvarnholmen, holländska amerikalinjens 217 meter långa Nieuw Amsterdam.
När hon gick av stapelbädden i Rotterdam 1936 var hon en av de luxuösaste och formskönaste passagerarångare som någonsin skapats för Atlanttraden mellan New York och Europa.
När jag tar bilden i skymningen på Strömmen är hennes tid utmätt.

När 36 000-tonnaren gästar Stockholm de här dagarna i juli 1968 har hon likt de flesta av sina Atlantkollegor degraderats till kryssningsfartyg.
Hon fraktar jäktade turister som vill se så mycket som möjligt på kortast möjliga tid, sommartid mellan Europas hamnstäder, vintertid i Västindiens övärld.
Det lönar sig bättre än en tynande transatlantisk linjetrafik för folk med gott om tid och frack till middag.

Dyr i drift, hopplöst teknisk uråldrig men fortfarande vacker som vid leveransen går det flytande palatset Nieuw Amsterdam sex år senare till skrotning.

Stockholms hamn fick förra året runt 270 anlöp av internationella kryssningsfartyg, antal turistpassagerare uppgick till 450 000.
Men de klassiska atlantångarnas dova barytonsignaler som fick rutorna på halva Södermalm att skallra och folk ända uppe på Gärdet och i Vasastan stanna upp och lystra, har tystnat.

I dag seglar Devonia, Andes, Caronia, Victoria och alla de andra Stockholmsbekantingarna på det där åttonde havet, det som inte finns på några kartor. Precis som Titanic.

Bilden: s/s Nieuw Amsterdam lämnar Stockholm 1968-07-22. Foto © Kerold Klang.

– Jag har skaffat hus med trädgård.
– Du kan väl ingenting om växter och odling.
– Här ska ingenting odlas. Det går för långsamt. Jag kastar ut hela bohaget på tomten istället; möblerna, stereon, bokhyllan med alla böcker, rubbet.
– Men när det regnar, då blir ju allt förstört.
– Tänkte inte på det.

Stockholms varumärke The Capital of Scandinavia uppskattas inte i grannländerna. Inte här hemma heller på sina håll.
Tydligen är det inom Sverige och från Oslo och Köpenhamn det knorras mest över självutnämnda Stockholm. Från Reykjavik och Helsingfors hörs inte mycket.

Antar att budskapet The Capital of Scandinavia handlar om Skandinavien som kulturbegrepp. De skandinaviska länderna består av Sverige, Norge, Finland, Island och Danmark med Färöarna. Vill man se kulturbegreppet med enbart lingvistiska glasögon räknas Finland utom Åland bort.
Frågan är om Stockholms Business Regions slogan kan räddas med en mindre korrigering så att businessregionen behåller ansiktet, Sverige behåller grannsämjan och de som väljer att ta illa upp slipper välja?

Stockholm ingår i det geologiska begreppet Fennoskandia.
Vi kan skapa titeln The Capital of Fennoscandia.
Då försvinner Island och Danmark, köpenhamnarna blir nöjda och kan gå och hygge sig.
Men i Fennoskandia ingår tyvärr också ryska Karelen och Kolahalvön. I Karelens huvudstad Petrozavodsk skulle man gå i taket.
Det skulle även en del Helsinkibor göra. Om vissa av dem inte räknar sitt land till Skandinavien, så bor de i alla fall i Fennoskandia och där ska Stockholm inte heller komma och komma.

Av samma anledning, fast tvärtom, går alternativet The Capital of eastern Scandinavia bort eftersom Finland för det mesta ändå räknas till de Skandinaviska länderna. Före 1809 hade dock epitetet fungerat.

Det blir lugnare om Stockholm utnämner sig till geografisk huvudstad på Skandinaviska halvön, The Capital of the Scandinavian Peninsula.
Där får bara Sverige och Norge plats, men då det redan klagats från Oslohåll så går tyvärr det alternativet bort.

Återstår så det yttersta försöket till lösning, ett politiskt-geografiskt korrekt brand name som får behålla Capital och Scandinavia, slipper skylta med Sweden och inte retar upp Oslobor:
The Capital of the eastern part of the Scandinavian Peninsula.
Konsumentombudsmannen skulle entusiastiskt trycka på gilla.
Stockholm Business Region skulle däremot logga ut direkt.

Fullmånepåsk. Det händer inte varje år.

Två skäl alltså, att lyfta blickarna mot Stockholmstraktens blåkullaberg under påskaftonskvällen.

Extra aktivitet rapporteras redan nu vid middagstid från luftrummen ovanför Hagalund, Hjorthagsberget, Tantobergen, Jungfrudansen, Hallonbergen, Stadshagen, Fyrverkarbacken, Lappkärrsberget, Liljeholmsberget, Kungsklippan, Henriksdalsberget, Erstaklippan, Skinnarviksberget, Nybohovsberget, Nybodahöjden, Kungshatt, Vårberget, Fåfängan och Nysätra.

Härom dagen höll jag ett föredrag om Atlasområdets historia för en borättsförening.
Det som i dag är ett av Stockholms populäraste bostadsområden var för nittio år sedan stans kanske smutsigaste och mest fruktade arbetsplats..

Fotot, taget på 1910-talet från S:t Erikspalatset på Kungsholmssidan, visar de bägge grannarna Rörstrands Porslinsfabrik från 1726 och Atlas Fabriker från 1874 innan de revs och områdena förvandlades till dagens bostadsidyller.
Få sörjde Atlas, som arbetsmiljö hade anläggningen mycket dåligt rykte.
S:t Eriksbron i mitten hade tillkommit 1906 utefter de två anläggningarnas gräns.

Classic Old New York
Alla ni som vill göra ett New York av innerstan, visst var Stockholms Brooklyn Bridge vackrare och mer Classic Old N.Y, förr?
Brons skönhet tänkte inte pappa på när han var barn och balanserade på brobågarna tillsammans med oförvägna klasskamrater efter lektionerna i Gustaf Wasa folkskola.
Äventyret blev kort, inte för att polisen ingrep, det gjorde den aldrig, men för att bron byggdes om 1937 och fick sitt nuvarande utseende utan bågar och med en extra spårbro för en planerad tunnelbana inunder.

Oanständigt liten
Kriget stoppade t-baneplanerna, men när tunnelbygget äntligen kom fram till S:t Eriksplan 1949 fanns spårbron redan på plats. Praktiskt.
Första tågen rullade ut, eller rättare sagt under, S:t Eriksbron 1952.
Familjen åkte med på premiären, men i egenskap av oanständigt liten minns jag nada av den resan.

Råttkungens palats
Lägg märke till ett kuriosum på bilden; bron löper ända fram till S:t Eriksplan.
Det gör den än i dag, vilket inte längre märks eftersom bron sedan sent tjugotal kantas av Rörstrands och Atlas bostadskomplex.
Den rikskända graffitygränden Gasoline Alley, även den en bit Stockholmskt New York, är alltså bara en synlig ynklig stump av S:t Eriksbrons underjordiska hemligheter.

Undrar vad som finns längre in? En bortglömd fabriksruin? Råttkungens Vasastadspalats? En filial till Zombie City?
Vi vill nog inte veta.

På Spy Bar.
Sitter fönstersmygen och ser ut över Stureplan.
Staden gungar i sitt rus. Ett par hånglar på en kontorsbalkong rakt över gatan.
Allt jag ser får mig att tänka på de många relationer jag haft till det här trekantiga ”Strykjärnskvarteret”.

Redan för över fyrtio år sedan gick man på ett ställe här som hette ”Drugstore Stureplan”. Trots namnet var etablissemanget en restaurang, men New York-inspirerad och hipp som fan. I ställets källare, med klubbnamnet ”Ernest” tokdansade man.

Vid löning åt vi alltid på ”Pizzeria La Scala” vägg i vägg som var Sveriges största och nästan första, hade stjärnhimmel i höga taket och en inomhusbalkong med en utstyrd skyltdocka som föreställde Carmen. Pizzan kostade tjugo kronor.

I hörnet där ”Laroy” håller till låg stora pressbutiken ”Hörnan” där jag och polarna gratisbläddrade i amerikansk undergroundpress för att få inspiration till serietidningen Galago som vi sen startade.

Decennierna efter följde många kostymklädda böljande nätter i kvarteret på ställen som ”Gildas”, ”Landbyska Verket”, ”Arnolds” och ”Propaganda”. Inte sällan kräktes man i Humlegården på morgonkvisten.
Men min första relation till kvarteret inträffade långt tidigare.

Vid sjutton var jag fotoassistent i ett numera rivet hus i Klarakvarteren.
En regnig och svart hösteftermiddag skickas jag till Arvid Nordquist Handels AB ,som låg några meter norr om dagens Spy Bar, för att köpa jordgubbar. De skulle ingå i en reklamfotografering dagen därpå.

Arvid Nordquists var stans finaste matbutik, de artiga tennsoldatsryggade manliga expediterna i sina svarta kostymer och vita handskar handplockade de rödaste, fetaste och felfriaste gubbarna. Jag ställde krav, det gällde ju en reklambild.

I regnet på spårvägsrefugen utanför börjar en glad jämnårig tjej konversera, snabbt tycke uppstår och det blir en tonårig kärleksaffär i den pampiga gamla hissen som ännu löper i det mäktiga strykjärnsformade hörnhuset. Vi sågs aldrig mer.

Med tiden blev hon skådespelare och när jag såg henne på teve lyckades jag med det omöjliga konststycket att bli platoniskt kär i någon jag redan upplevt.

Allt det här kommer man att tänka på när man sitter i fönstersmygen i Sveriges centralaste byggnad och filosoferar.
Borta är spårvägsrefugen, Hörnan, Arvid Nordquists, Landbyska och Propaganda. Väck är Drugstore, Ernest och Gildas.
Men bakom väggen hörs fortfarande den gamla pampiga hissen knirka mellan våningarna.

Bilden: ”Strykjärnshuset” på Stureplan. I förgrunden SVT och TV4 i samband med prinsessbröllopet 2010. Foto @ Kerold Klang.