Så här i Titanic-jubileets dagar går tankarna till sjöss och en mäktig syn på Stockholms ström för över fyrtio år sedan.
I kvällningen den 22 juli 1968 på väg in till stan från skärgården i egen båt, möter vi en av världens sista klassiska atlantångare, ett av de största fartyg som någonsin gästat Stockholm.
Nästa ljudlöst glider hon ut förbi Kvarnholmen, holländska amerikalinjens 217 meter långa Nieuw Amsterdam.
När hon gick av stapelbädden i Rotterdam 1936 var hon en av de luxuösaste och formskönaste passagerarångare som någonsin skapats för Atlanttraden mellan New York och Europa.
När jag tar bilden i skymningen på Strömmen är hennes tid utmätt.
När 36 000-tonnaren gästar Stockholm de här dagarna i juli 1968 har hon likt de flesta av sina Atlantkollegor degraderats till kryssningsfartyg.
Hon fraktar jäktade turister som vill se så mycket som möjligt på kortast möjliga tid, sommartid mellan Europas hamnstäder, vintertid i Västindiens övärld.
Det lönar sig bättre än en tynande transatlantisk linjetrafik för folk med gott om tid och frack till middag.
Dyr i drift, hopplöst teknisk uråldrig men fortfarande vacker som vid leveransen går det flytande palatset Nieuw Amsterdam sex år senare till skrotning.
Stockholms hamn fick förra året runt 270 anlöp av internationella kryssningsfartyg, antal turistpassagerare uppgick till 450 000.
Men de klassiska atlantångarnas dova barytonsignaler som fick rutorna på halva Södermalm att skallra och folk ända uppe på Gärdet och i Vasastan stanna upp och lystra, har tystnat.
I dag seglar Devonia, Andes, Caronia, Victoria och alla de andra Stockholmsbekantingarna på det där åttonde havet, det som inte finns på några kartor. Precis som Titanic.
Bilden: s/s Nieuw Amsterdam lämnar Stockholm 1968-07-22. Foto © Kerold Klang.