Intressant iaktagelse från journalistikens underbara värld. Igår kväll tog alltså Shelly-Ann Fraser-Pryce OS-guldet på 100 meter, denna Shelly-Ann har som bekant avtjänat en avstängning för doping... Följande text kunde stå att läsa på aftonbladet.se "Fraser-Pryce försvarade OS-titeln
Fick sin revansch efter dopningsavstängning". Jag blir en smula brydd över den formuleringen, om man ser till vad samma källa skriver som inledning om segraren på herrarnas linjelopp Alexandr Vinokourov: "Då: dopningsavstängd Nu: OS-guldmedaljör". Nu försvarar jag ingen tidigare dopad person då jag propagerat vid tillfällen för livstids avstängning för doping. Nu är systemet inte sådant vilket kanske ändå är sunt och har man avtjänat sitt straff så är det fritt fram. Ändå kan jag tycka att det är skevt att man i Fraser-Pryce´s fall talar om en revansch och i Vinkourovs fall så hamnar allt i mörkret av hans dopingsavstängning... Och jag anar att det knappast skulle stå nå´t om revansch om Justin Gatlin senare ikväll skulle ta OS-guld på 100 m... Lika för alla, olika för somliga... Varför är det så? Är det månne för att man dömer manliga "fuskare/dopare" hårdare än kvinnliga? Eller blir en östeuropeisk fuskar hårdare dömd än en jamaicansk i allmänhetens ögon? Det synes mig mycket märkligt!
Märk väl jag tar inte parti för några före detta fuskare, jag bara reagerar på hur ödets lott faller helt olika...