Snart så kommer den. Om en vecka, närmare bestämt. 14 februari. Alla hjärtans dag. Många glada själar, och många våta kinder. Av olika anledningar tyvärr, men på något kontigt sätt fint oavsett anledning. Antingen är du lycklig. Du firar kärlekens dag tillsammans med någon du verkligen tycker om eller älskar, och du får chansen att vara sådär fantastiskt puttenuttig som inte är riktigt okej annars, med tråkigt svenska ögon sett. Eller så drömmer du om att vara sådär lycklig, och sådär fantastiskt trollbunden till någon, att kinderna vattnas för att du inte delar den här dagen med någon. Inte någon alls. Du är ensam i en kärleksfull värld, och om det så ändå bara är för en dag, så känns det där tomrummet större än någonsin. Dessa människor tycker jag så otroligt synd om, trots att jag tycker att det är fint att känna efter på riktigt en sådan gång, men kanske inte känna så mycket. För bland det värsta jag kan tänka mig är att veta om att det sitter tusentals brustna hjärtan runt omkring mig på måndag, när dem egentligen är fantastiska människor allihopa. Bara för att vi märkt en dag med kärlekstvång.
Jag har aldrig haft speciellt svårt för alla hjärtansdag, även om jag prickat in den där dagen själv i tjugo års tid nu. Så jag får väl ta del i en tredje grupp, av något slag. För jag gillar ju kärlek, trots allt. Och hejar glatt på dem som delar den med någon som är värd det.
Men vem är det som har bestämt att det bara är dem som delar parkärlek som ska få fira den där dagen? Får inte jag som singel sprudla av kärlek bara för att jag är själv? Får inte jag skrika ut Jag älskar dig till alla som förtjänar det, bara för att tanken inte bygger på det från grunden? Är det verkligen så? Är det meningen att alla singlar ska vara ledsna eller nerstämda den dagen?
Nej, sådant där köper inte jag. Alla hjärtans dag är, och måste vara, till för alla. Alla hjärtan som slår där ute. Det är vad dagen är till för. Alla som har någon kär, oavsett vilken typ av kärlek det är. Älskar du din pojkvän, säg det. Älskar du din flickvän, säg det. Älskar du din mamma, säg det. Älskar du din faster, säg det. Älskar du pappa, farmor, chefen, läraren, städerskan, hunden, grannen, killen i kassan på ICA, brevbäraren, kompisen, vem som helst. Säg det. Bara forma orden och dela dem med någon. För det är få tillfällen om året som det är så okej att visa sin kärlek som just den där dagen. Ta vara på den. Gör någonting av den. Dina våta kinder förklarar ingen kärlek till någon, och framför allt inte till dig själv. Och du har 364 andra dagar på året att tänka på det, om du så vill. Men inte på själva kärleksdagen.
Alla har någon som ligger varmt om hjärtat. Tala om det för den på måndag. Snälla.